Great love means great misery

Alltså usch vilken sensommar/höst jag har haft, riktigt tufft. Aldrig förut har jag väl ifrågasatt hela min existens och livet i sig så mycket. Jag kan ärligt talat att jag aldrig har känt en så stor sorg och saknad tidigare i livet. Jag känner även stor skam och skuld från min sida, även om jag vet att med största sannolikhet inte har felat ensam. En grej som jag aldrig har upplevt tidigare är att jag känner att sorgen visar sig på fysiska sätt så som t.ex. att jag först inte kunde äta (som tur var har det släppt, nu är det bara att öppna foderluckan och lasta in som vanligt igen) , jag hade problem med sömnen (jag har fortfarande ett oroligt sovmönster men det är bättre) och jag fick ont i kroppen speciellt i axlar, skuldror och rygg, mycket Alvedon och lugnande tabletter har det blivit. Och vin likaså. Inte den mest hälsosamma tiden i livet med andra ord.
En grej jag har reflekterat över är hur mycket svagare och mjukare jag har blivit som person under min tid med R, visst är jag fortfarande självständig det kommer jag alltid att vara, men min största dröm är numera att bo i ett hus på landet med mina djur, inte att göra karriär i en storstad.
Det är väldigt smärtsamt att åka till Örebro och främst resvägen dit, det är alldeles för mycket minnen och tankar som kommer tillbaka. Förhoppningsvis så behöver jag inte åka dit så ofta framöver.
I hela den här sorgprocessen så är det så enormt mycket att smälta, bara en sån sak att den personen som har varit snällast mot än i livet och gjort så mycket bra för mig också är samma person som har gjort det absolut värsta tänkbara mot mig. För det finns inget värre än det som har hänt. Trots att jag främst kanske borde känna mig förnedrad och otroligt arg så är det som om att de känslorna inte kan väga upp för den sorg jag känner. Jag känner mig som en kärlekens martyr, jag skulle hellre dö själv eller leva i ett förhållande med tre i än med denna sorg.
Sorg går upp och ner, vissa dagar är svårare än andra och vissa dagar är lättare. Personligen upplever jag sorg som ett tillstånd som går parallellt med resten av livet, livet tar inte en paus bara för att man sörjer, utan tvärtom så fortsätter det precis som vanligt.
 
 
Jag älskar snittblommor och i höst satsar jag på sorgblommor i form av vita liljor.
 
XoXo
 
Stina
 
 
 
 

Taggad, laddad och förkyld

 Lidingöloppshelgen är här...och jag är förkyld..det existerar verkligen en ond förbannelse kring mig och Lidingöloppet, varje år blir det något problem är det inte utbrändhet så är det en ond höft och i år förkylning:( hade velat springa stora klassen imorgon men inser att det nog inte kommer att funka..lyckligtvis är jag anmäld till tjejloppet på söndag också och förhoppningsvis kan jag springa då:)
 

Krakow

 
 
Hej alla vänner,
Nu är jag tillbaka på svensk mark igen eller tom rättare sagt på ön. Jag har haft en superbra weekendresa i Polen tillsammans med min mor (det var en födelsedag från henne:)). Vi har sett och upplevt väldigt mycket kultur och historia, allt från Polens egen historia, uppdelning, kommunism och senare självständighet. Vi besökte bland annat Schindlers fabrik, kyrkor, synagogor och botaniska trädgården. Krakow är en riktigt fin kulturstad då den inte alls blev så sönderbombad under andra världskriget som tex. Warsawa blev. Det finns väldigt mycket historia om judarnas situation under andra världskriget att lära sig om i Krakow och jag åkte till Auschwitch & Birkenau under en dag, men jag tänkte berätta mer om det i ett separat inlägg. För övrigt bjöd Krakow på mycket bra shopping, lite modevisning, god mat och inte minst många trevliga invånare:)
 
 
 
RSS 2.0